Luften var så kall att den kändes krispig. Så kall att Iltas andfådda andetag formade en vit, dimmig rök.
Snöslätten var ekande tyst, och lugn under det böljande ljuset. Det djupa snötäcket, mjukt och evigt böljande för vindens nyck, förde med sig problem för Iltas framfart. Där skaren tidigare burit Iltas vikt sjönk hon nu till hasorna i de djupa snödynerna. Lätt pudersnö som låg på ytan yrdes upp av fartvinden. Ett språng, och hon sjönk ännu djupare. Benen var helt begravda i snö, som ...
↧