Astroz stannade, såg ner på gränsen som han en gång hade fått lärt sig, ett steg till, ett steg till så var han så långt hemifrån som han någonsin varit. Han tog steget, kände hur var ända muskel spändes för att sedan slappna av, så långt bort från sin födelseplats som han någonsin hade varit, och han skulle endast komma längre och längre bort.
Astroz hade vandrat en tid, då små, mjuka snöflingor började fall från den ljusa himlen. De landade på hans päls, och skulle snart omsluta honom, nästan ...
↧